Don't confront me with my failures I have not forgotten them



Så här får det vara, det är okej med snö så länge man har täta skor.

Jag deltar absulut inte aktiv i någon konkret strid utan det är bara någon form av känslokamp där jag som åskådare bevittnar händelseförloppet. Det märkliga är att mitt dunkla ihågkommande gör det förflutna till lika vagt som en gissning. Och med den gissningen ska jag  behandla framtiden. Det är viktigt att understycka att allt är gissnigar, oavsett hur väl underbyggda de må vara.  Det är nog rätt tänkt om inte nödvändigt att låta undertonen falla i glömska. På så sätt ska jag få något som får mig att göra det jag kan.


this heart's on fire

image54

jag känner igen den här låten, spela dig igen.

Fall på sköra knän. Hur snart är nu?
Jag kan inte vänta om du inte kan och kan om du kan. Något bekant, alla känslor som gömmer sig i våra magar. Ingen tom vrå längre. Men om vi blundar för alla hinder, all bucklig hud och alla svaga fötter. Kan vi inte spinga då?

But everything looks perfect from far away

'come down now,' but we'll stay...
but we'll stay,
but we'll stay,
but we'll stay,
but we'll stay...

säg till när

still my heart beats so slow

image49

När vi klättrade de högsta träden för att se om luften högre upp gjorde lungorna renare och när vi hängde oss uppochner i grenen för att se om förnuftet kom i samma takt som blodet till hjärnan, när vi skakade hand på att bli vänner och när vi dansade med vin i ådrorna till musiken från laptop högtalarna, när du sa att vi kan blir kära om jag vill det, och framför allt när du sa att livet är fullt av sorger och du känner dig som en av dom och att kärlek är den enda botande medicinen mot ensamheten. så kände jag att vi lever under samma tak för att skydda oss från samma kyla och samma regn.
när jag inte tog med mig slumpen och klev innanför din dörr.

Sen när vi föll tunga mot marken och sen när jag såg världen passera från insidan av ögonlocken och sen när jag isolerade mig för att slippa se mig misslyckas och sen när jag kände din hand i min och du tvingade mig att öppna ögonen för att se att mina illusioner kunde bli lika vackra som illusioner som verklighet. då tappade jag fotfästet framför dig,
när jag valde dröm och inte lögn klev jag innanför din dörr.

and love is a tired symphony you hum when you're awake

image47

jag vill hoppa högre,

slippa luften här nere. den bråkar med lungorna. gör det lite svårare att tala. det funkar ju självklart att leva så här också. men jag vill vidare till platsen jag bara tidigare har nosat på.

gör så jag tappar hakan och fånga mig igen. kasta stormar på mig eller såra mig, vad som helst bara det inte har gjorts på förut.

sleeping is giving in

image46

jag vill vara lite mer hårfin,

lite bättre balansgång, tack.
bara en snabb benparad över linan som en dans till andra sidan
en lättfotad dans

när man tänker på det inser man att linan inte borde behövas. bara en bred väg och självklara människor som pekar åt andra hållet.

din ylle gör mina fötter lite lättare, jag tror jag vill ringa dig ikväll.

Jesus, don't cry

image35

your voice is smoking
last cigarettes are all you can get

En ensam gatlykta står på din gamla skolgård och under blir cigaretterna jag bjuder på färre i samma takt som molnen lättnar och visar stjärnorna, här har du byggt kojor och frågat chans.

"Du har inte sagt helt en enda gång"
"..."

Jag lyssnar till rösten så länge jag kan, här är jag inte på samma gamla punkt som jag bara vill förbi. jag har fått tillräckligt goda råd nu för att fatta de har rätt.

turning your orbit around
____

är det vinet? Jag hänger inte med
är det vinglet? det är väl hösten?
kylan? tåget? för mjukt sällskap?

Man blir nästan lite religiös av all ärlighet när man kommer hem med för många goda fjärilar i magen och man blir nästan lite höjdrädd när varenda cell ropar med i hejaklacksramsan

"en gång till, en gång till!"



the reasons all have run away but the feeling never did

image29


Du och jag tittar hur stjärnorna blinkar i lika ansträngd slumpmässig takt som vinden blåser gräset åt väster och skapar virvlar av höstlöv. Du har placerat dig här, och skapat en känsla av anakronism och det är min bevåg att ställa det till rätta. Du ber mig, "fixa tiden rätt igen". Dimman lägger sig över oss. Du tar min sköra hand med din och flyger med mig. Den kunde ha varit lika sårad som min men dina problem binder sig inte fast som mina. Valde den finaste kläningen åt dig för min skull. Vi vandrar på den sköra månytan. Jag filmer dig , ett minne för oss. Vi skrattar vinden i ansiktet med våra fotspår och försvinner ut ur bild.

I want to clean up my mess

image22
Klockan 1 på natten gör samvetet strejk och kräver uppmarksamhet.

Vad säger man till ett samvete?  jag är matt i själen och jag behöver de här kvällarna

and redirect this gray old boring road

image21

jag vill ta denna cirkel och göra till en rak väg in i ett oändligt betydelsefullt universum som vi kan skratta i och där jag inte kan gömma mig

"The Tallest man on Earth" är kortare än mig men sjunger 5 000 000 000 000 000 gånger vackrare för att inte tala om gitarren och jag klarar mig inte utan längre

jag älskar allt nytt för det gamla har jag redan gjort. Angående förväntningar och besvikelse så sitter det inte ihop på samma sätt som många tror. Förväntningar leder till besvikelse är en felaktig mening, för att inte ha några förväntningar alls leder till en evig besvikelse.

at those who admit defeat too late

image17

I vårt andningsrum fyller vi lugnorna med ren luft.
Vi gömmer oss under sängkläderna och tappar allt förnuft.
Här är vår åldring det ända beviset på att tiden går.
Vi beårdrar vinden att aldrig mer störa oss under dessa år.

I ett oändlig rum med 50 nya dimensioner tappar jag greppet om allt jag kan på djupet. Vinden blåser från alla olika håll och jag vet att om jag bara slappnar av hamnar jag hos dig igen. Jag är längst upp och nu är det som läskigast att gasa, men jag ska. För att lösa de problem vi skapade med det gamla sättet att tänka behövs det nya sätt att tänka. Jag börjar förstå, att om jag inte gör nått nu, då kommer jag aldrig vänja mig. Jag kommer aldrig kunna göra någonting någonsin mer utan alltid ha baktanken på vad jag har gått miste om. Jag rullar upp skjortärmen och beredder mig på att slåss med oerfarenheten, som har straffat mig så hårt på sistone.

STOP
STANNA
pust
STANNA.

Det går för fort, spänningen är inte spännande längre utan bara läskig. Hur hamnade jag här i denna virvel, allt jag försökte göra var att vardera de val som måste göras. Det smittar, beslut ångest alltså. Jag var starkare förr än nu men jag behöver det mer nu. Och det finns nog ingen människa som inte förtjänar mer kärlek än vad de har gjort sig värda av.

Det är inte farligt att ramla och det är svårt att låta bli, så varför tappar jag inte greppet?

RSS 2.0